Detta är en kommentar till inlägget "Storyn om Bengt" som du kan läsa här.

Hej, jag heter Bengt och är 73 år. Jag har alltid varit intresserad av uteaktiviteter när tiden räckt till, för jag kan säga med gott samvete att det inte varit 40 timmars vecka, snarare mer än 50 och därtill ett par timmars daglig restid till och från jobbet. Det funkar om man för det mesta tycker det är roligt och utmanande och att man ser resultat. Detta skulle kunna vara nog skrivet för kärnan finns där, men jag ska ändå berätta om en resa.

Den krånglande ryggen
Som sagt jag har alltid varit glad för att åka skidor, skridskor, vara ute i skogen, seglat …
Ont i ryggen och ryggskott har hört till ett par tre ggr per år och kiropraktiker har "knäckt" mig när det blivit för besvärligt. Mest sittande på jobbet gjorde inte ryggen bättre.
På jobbet fanns bla flera goda löpare och jag började jogga ett par ggr i veckan, direkt efter jobbet med en kompis. Det var inte långt men det blev av och jag klarade faktiskt Lidingö-loppet,  men springkompisarna var lite sura för att de fick vänta på mig och hemfärden. Min kompis och jag ville prova att genomföra Klassikern,
Jag hade kört Vasaloppet ett par ggr och klarat Lidingö så….. men vi klarade inte den, jag skadade mig före Vasaloppet (som då var sista grenen för min Klassiker).

Pensionär - en ny tid
Några år senare blev jag pensionär, det var en stor omställning för mig, från att ha varit i "farten" till att inte vara med i laget, och inte ha rollen som ledare med allt vad det innebär. Jag hade ont i ryggen och var nog allmänt i lite sämre kondition då.
Jag fick tid hos Dan som undersökte mig och gav mig olika övningar, bla bålövningar. Jag gjorde också core-träning under ett par terminer. Jag blev bättre - ja så bra att jag slarvade med träningen (första fallgropen).
Vid ett besök hos Dan frågade han mig, i min hustrus närvaro, hur det går med träningen, varpå hon säger att den tar han inte på allvar längre. Dan säger då att jag inte behöver komma fler ggr, det gick kalla kårar genom kroppen… ge mig övningar och råd och inget ska stoppa mig för att genomföra dem blev min reaktion.

Mitt val - en Svensk Klassiker
Jag bestämde mig, jag hade ett val. Dan frågade mig något halvår senare om det var något jag gärna ville göra. Jo, en Klassiker vore en utmaning. Kan säga att det var en utmaning, kunde inte springa/ jogga för ryggen och flåset var inte så bra.
Nu var målet klart, en Klassiker, Vasaloppet, Vättern Runt, Vansbro och Lidingö Runt.
Resan började med övningar så ryggen skulle klara Vasaloppet, minns att träningen på rullskidor och skidor smärtade i ryggen men med övningarna växte styrkan och jag klarade Vasaloppet.
Jag var ganska nöjd efteråt och tog det lite lugnare men snart nog måste cyklingen komma igång. Jag hade en cykel men jag fick ont i ryggen av den. Jag fick hjälp med en sk bikefit (uppmätning av kroppen vid cykling) och val av en cykel som är anpassad till mig och fastän det var i senaste laget som cykelträningen kom igång så fick jag upp emot 100 mil i benen före Vättern som rundades.
Det är mycket viktigt att ha en cykel som är anpassad, jag har cyklat åtskilliga mil på denna och jag tycker det är roligt att cykla. Vättern Runt är långt, får ta en etapp i taget, man får mat och dryck och egentligen är det liksom Vasaloppet bara ett rejält dagsverke.
Det är inte mer än ett par veckor mellan Vättern och Vansbro. Jag simmade då 1 ggr i veckan i bassäng, insåg att det behövdes mer så det blev några ggr i havet med våtdräkt (då en sk surfdräkt, men den är numera utbytt). Vattnet i Älvarna är mörkt och kan vara riktigt kallt, lite medström de första 2 km sen motström 1 km som i kombination med trängsel kan vara jobbig, långt ifrån sim- bassängen. Jag klarade i alla fall av det.
På höstkanten kommer Lidingöloppet, det hade jag sprungit ett par ggr men då utan större problem med ryggen. Detta var den största utmaningen det här året. Hur skulle ryggen hålla och hur skulle flåset byggas upp. Dan var åter där med övningar och råd. Jag var ödmjuk och bestämd, började så smått i skogen backe upp och backe ner. Jag hade ett mantra ´´håller ryggen ska inget annat hindra mig för att klara Lidingöloppet´´ det drog jag för mig själv under löpträningen och det var fantastiskt för inte en ggr jag behövde avstå pga ryggen. Klarade Loppet, 1 år tidigare hade det inte gått!
Den första riktiga Klassikern var klar och jag var riktigt glad och tacksam.
Så började resan och får jag klara Vasaloppet 2018 så har jag gjort 7 Klassiker i rad och jag finns med i startlistan för Vättern Runt 2018 så det är väl bäst att fortsätta så länge ”tyget håller”.

Du styr själv
Att vara pigg och kry är en gåva. Jag är tacksam och vill ta hand om den. Man står hela tiden inför val, stora och små, att ta hand om sig själv borde vara det enklaste men det finns många fallgropar.

Träning på gym, i skogen med löpning eller skidor, i bassängen är bara positivt:

• Alla har vi sådant som är mindre bra kring oss, det är rätt skönt att stoppa undan det, få friska tankar och fokusera på det som är viktigast och kan påverkas. Man kan oftast välja hur man ska påverkas av det negativa.
• Dan frågade mig för några år sedan vad som drev mig. Mitt svar var då ”att kunna fortsätta springa när man kommit upp för en lång backe”. Alla som börjar löpträna vet vad jag menar.
• Åldern tycks inte ha någon större betydelse, jag är nästan i bättre form nu än för 30 år sedan.
• Träningen inför loppen är fantastisk, man blir bättre och bättre, blir mer och mer nöjd, så egentligen kunde man låta loppen vara för det är resan inför dem som är bäst.
• Dan har på ett ödmjukt sätt och med fast hand hjälpt mig på vägen, med övningar och råd som gett fysisk styrka och reparerat ryggskott och smärtande muskler. I våra samtal har han gett vägledning till större mental styrka. För det är sant att envishet och tron på sig själv sitter mellan pannbenen.
• Min massör Camilla gör det omöjliga möjligt. Vissa lopp hade inte genomförts utan hennes hjälp och uppmuntran. Inför ett Lidingölopp kunde jag inte springa pga muskelskada i vaden. Camilla masserade 3 dagar före och gav råd, bla, inte springa förrän starten går på Gärdet. Jag litade på henne och det gick.

Det finns så många goa och trevliga människor man träffar genom träningen och inte minst på loppen. Jag kommer så väl ihåg en Vätternrunda, vi startade vid fyra-tiden på morgonen, solen var på väg upp och jag hängde bra med en klunga söderut från Motala, strax utanför vurpade en cyklist framför mig och jag  flög också i backen, medhavd banan och diverse lösa attribut låg spridda över vägen. jag hade slagit mig men hjälmen hade tagit det mesta, lite ont i höften och knät, men jag kunde röra mig. När jag tittade mig omkring såg jag skärvstenen vid vägkanten (nylagd väg), då var lite ont en baggis mot att hamna bland det. Jag stod där 2 km till Motala åt ena hållet och ca 300 km åt andra. Jag valde de 300. 
Jag fann en ställning på cykeln som inte gjorde så ont och cyklade på, kom så småningom till Hjo, där ska man äta Lasagne. När jag satt där och åt kom en herre som höll på med sin tionde Klassiker, jag tror det var min tredje jag höll på med och vi tyckte nog att vi kämpade på. Strax kommer en liten man och sätter sig vid bordet, han följer vårt samtal och inflikar försynt att det nog var hans trettiosjätte Vättern Runt men han gjorde nu sin sextonde Klassiker i rad. Det är starkt… att få vara frisk och allert, utan avbrott i 16 år. Jag frågade försynt hur gammal är ni ”75 år och jag vågar inte sluta”. Härligt!

När jag börjat cykla igen och funnit en bra klunga att hänga på händer det att halva klungan stannar för att ta paus och jag kommer en bra bit efter den del som fortsatte. Jag kämpade och slet några km för att komma ifatt men det gick inte. Någon var bakom mig och hängde på, efter en stund kom en yngling upp bredvid mig, log och sa ”pigga ben på den gubben”, han körde upp framför mig och bakom honom kom jag ifatt klungan. När vi var där vände han sig om och sa ” det va väl det här du ville” sen drog han förbi hela klungan…
Ofta brukar det finnas en sammanfattning sist men den kommer inte här, jag håller på, får ibland peppa mig själv och det är inte lätt att sammanfatta. Bäst att var och en hittar sin stämma och sjunger ut i välmåendekören.

Allt Gott / Bengt 

10 år sedan, året är 2008. En man vid namn Bengt från Sölvesborg har fått tips om mig. Han är vid detta laget 64 år gammal. Högt uppsatt och framgångsrik chef på ett svenskt bolag, mycket stress i sin vardag, försummar sig själv till ”förmån” för andra, viss övervikt, ont i ryggen, otränad… Jag upptäcker tidigt att detta även är en mycket pratglad man, till den graden att första besöket, som är 90 minuter långt, inte lyckas inrymma en ryggundersökning, vilket var syftet med besöket. Han berättar bland annat om att alla passioner i vardagen är mer eller mindre parkerade till förmån för arbete. Han berättar om sitt stora intresse, båtar och segling, kanske mest att bygga båtar. Ja, han har byggt båtar, en Blekingeka , den är som en möbel.
Nåja, det var ju inte värre än att vi bokade en ny tid en vecka senare där vi konstaterar att det behövs en del livsförändringar för att råda bot på inte bara ryggont utan även på flera andra pusselbitar för att bättra på en allmänhälsa, såväl fysiskt som mentalt. Det visar sig att det är en motiverad och väldigt plikttrogen man den här Bengt. Patienter i allmänhet har en tendens att komma igång bra, men sen….. Bengt gör sina ryggövningar och parallellt med det, så ses vi med jämna mellanrum, han blir snabbt en inventarie bland 20-åringarna på gymmet, han kör rullskidor i ur och skur, börjar småjogga på Ryssberget, lite massage, stretch, cykeln dammas av… Det går framåt!
 
Det är inte en spikrak väg, Bengt åker på några bakslag på vägen, men det är tydligt hur hans ihärdighet ger resultat. Till den grad att han bestämmer sig för att göra en Klassiker - han hade en gren kvar i ett tidigare försök. Bengt sätter inga världsrekord på något sätt, men han genomför Klassikern. Och praktiserar samtidigt stor TACKsamhet och ödmjukhet, vilket en omgivning garanterat märker av. Livsstilsförändringarna Bengt gör får impact på ett flertal plan, detta får Bengt själv berätta om i sin version.
 
2018 står inför dörren. Bengt kommer då vara 74 år UNG. Under mars slutför han sin 7:e  KLASSIKER  I RAD!
 
Det blir nog kölsträckning till en ny träbåt, Blekingekan heter Maria Maruska.
Vet inte vem som blev mest rörd, jag eller dottern Maria?         
 
TACK Bengt! Du är en förebild i mångt och mycket!
 
/Dan

ps. Läs Bengts kommentar i nästa inlägg här d.s
 

Året är 1980, det är slutet av februari och Vellinge IF:s p 69 tränare i fotboll talar om för laget att vi ska bli laget med bäst fysik i Skåne. Metoden är löpning, om jag minns rätt en 7 km runda runt Västra Ingelstad, två gånger i veckan, den som genar över leriga åkrar blir bänkad.
Vad Roger inte visste, var att det fanns en genväg där man höll sig "torr". Jag var inte en av "fuskarna", tvärtom så gillade jag löpningen. Jag var inte snabbast, men sannolikt den som uppskattade den mest. Det var till och med så att jag i hemlighet tog en tredje runda de flesta veckorna, men det höll jag hemligt. Man skulle ju hata att springa utan boll. Jag skulle inte bli fotbollsproffs, utan tennisproffs, När jag berättade för min tennistränare Bosse om löpträningen, så kommer jag ihåg att han utbrast "Du kommer inte förlora en tresetare om du kör på!" Men det gjorde jag såklart och inte blev jag tennisproffs heller. 

Sedan den där kalla vintern 1980, så har jag sprungit. Oftast 3-4 gånger i veckan, i perioder dagligen, vissa veckor 12-14 mil. I perioder har jag sprungit för att få bekräftelse, för att bibehålla åttapacket på magen, för att döva vissa känslor, för att springa från något, för att stimulera hormoner i hjärnan... Listan kan göras oändlig. Jag har sprungit och gråtit, jag har sprungit och skrattat och har t o m fått frågan mer än en gång om varför jag skrattar när jag springer? 

I runda slängar (jag saknar lite statistik under ett par år) har det blivit:

• Ca 7500 löppass
• Ca 8500 mil
• 31 maratondistanser
• Några lite längre än så...
• 100 (?) försök att springa milen under 40 minuter utan att lyckas. Däremot lika många på tider 40.07-41.00 min. Mentalt?
• En skada (bristning i vaden då jag fick hoppa upp på en trottoar då en bil var på väg att köra på mig).

Idag springer jag av en enda anledning och det är för att jag älskar att springa och känna effekterna av att springa. Jag har de senaste 3-4 åren huvudsakligen ägnat mig åt lågintensiv träning, så även när det gäller löpträningen. För min del betyder det 4.45-5.30 min fart per kilometer. Det är ett tempo där alla mina sinnen öppnar sig och där jag möter mig själv på allra bästa sätt. Jag kallar det meditativ löpning. Även om jag har varit ute och joggat i 2 timmar, kan jag efter 30 min vila ha känslan att det här kan jag upprepa omedelbart. Återhämtningstiden är minimal, skaderisken liten, men ffa är det sakerna som händer längst upp som intresserar mig. Mycket är ren biologi som kan förklaras av olika hormoner.
Det andra är upplevelsebaserat, olika varje löppass, vilket gör det väldigt intressant. Under de här senare åren har jag dessutom sett, doftat och hört så ofantligt mycket mer än när jag "stressprang", ibland med lite lätt järnsmak i munnen. Jag tänker på allt från havtornsdoften uppe på Lernacken, ljud av vind, hav, djur, ljudet av barfotaskon som träffar kullerstensgränder kantade av oliv- och avokadoodlingar i Spanien, möten med delfiner på stranden kl 05.30 i San Diego, möten med rådjur på öppna slätter, bältdjur i Central Park N.Y, parker i Sydkorea där Thai Chi utövare stirrat nyfiket på mig.... det skira gröna i maj i Bokskogen.... 

På med joggingskorna! Öppna sinnena, ta det lugnt och kom ihåg att hur långsamt du än springer, så är du fortfarande snabbare än dem som ligger kvar på soffan!

/Dan

Doping är ett alltid högaktuellt ämne.

I veckan pratades det i media om att EAA, det Europeiska Fridirottsförbundet har funderingar på att "stryka" gamla europarekord, och på så sätt starta om med rekord satta från 2018. Anledningen är att flera av de gamla rekorden misstänkts ha satts av dopade friidrottare, på den tid som dopingkontrollerna inte gjordes regelbundet och standardiserat på rätt sätt.

Det skulle exempelvis innebär att Patrik Sjöbergs höjdhoppsrekord på 2,42 meter från 1997 skulle ogiltigförklaras, eller Karolina Klyfts rekord från 2007.

Oavsett om det blir verklighet eller inte så har SISU Idrottsutbildarna och Tränarpasset gjort en fantastiskt bra översiktsartikel om doping, som reder ut de flesta frågor vi har om doping.
 

Vi andas i snitt 24900 andetag per dygn, och andning är ett av kroppens högst prioriterade system. Andas vi inte på 3 minuter så börjar hjärnan att dö.

Att andas rätt vid olika typer av aktiviteter är och träning är livsnödvändigt. Dels så ökar det prestationsförmågan, men det påverkar också de inre organens blodtillförsel och cirkulation, samt hur kroppens olika stabiliseringssystem aktiveras.

Kolla in Paul Cheks inlägg om "Breathing & Side-Bending with Weights". Där finns många godbitar för den intresserade. Videon och bilden kommer från www.paulcheksblog.com.

Att hjärnskakning är en av de vanligaste idrottskadorna tänker man inte på i första hand. Alla har vi väl krockat med någon på fotbollsplanen, eller snubblat och inte hunnit ta emot kroppen. Det och många andra situtationer kan leda till en hjärnskakning.

Läs SISU Idrottsutbildarnas suveräna artikel här om hur man som tränare, ledare, eller förälder bäst tar hand om en hjärnskakning.