imc_logga

Tack Roger!

Året är 1980, det är slutet av februari och Vellinge IF:s p 69 tränare i fotboll talar om för laget att vi ska bli laget med bäst fysik i Skåne. Metoden är löpning, om jag minns rätt en 7 km runda runt Västra Ingelstad, två gånger i veckan, den som genar över leriga åkrar blir bänkad.
Vad Roger inte visste, var att det fanns en genväg där man höll sig "torr". Jag var inte en av "fuskarna", tvärtom så gillade jag löpningen. Jag var inte snabbast, men sannolikt den som uppskattade den mest. Det var till och med så att jag i hemlighet tog en tredje runda de flesta veckorna, men det höll jag hemligt. Man skulle ju hata att springa utan boll. Jag skulle inte bli fotbollsproffs, utan tennisproffs, När jag berättade för min tennistränare Bosse om löpträningen, så kommer jag ihåg att han utbrast "Du kommer inte förlora en tresetare om du kör på!" Men det gjorde jag såklart och inte blev jag tennisproffs heller. 

Sedan den där kalla vintern 1980, så har jag sprungit. Oftast 3-4 gånger i veckan, i perioder dagligen, vissa veckor 12-14 mil. I perioder har jag sprungit för att få bekräftelse, för att bibehålla åttapacket på magen, för att döva vissa känslor, för att springa från något, för att stimulera hormoner i hjärnan... Listan kan göras oändlig. Jag har sprungit och gråtit, jag har sprungit och skrattat och har t o m fått frågan mer än en gång om varför jag skrattar när jag springer? 

I runda slängar (jag saknar lite statistik under ett par år) har det blivit:

  • Ca 7500 löppass
  • Ca 8500 mil
  • 31 maratondistanser
  • Några lite längre än så...
  • 100 (?) försök att springa milen under 40 minuter utan att lyckas. Däremot lika många på tider 40.07-41.00 min. Mentalt?
  • En skada (bristning i vaden då jag fick hoppa upp på en trottoar då en bil var på väg att köra på mig).


Idag springer jag av en enda anledning och det är för att jag älskar att springa och känna effekterna av att springa. Jag har de senaste 3-4 åren huvudsakligen ägnat mig åt lågintensiv träning, så även när det gäller löpträningen. För min del betyder det 4.45-5.30 min fart per kilometer. Det är ett tempo där alla mina sinnen öppnar sig och där jag möter mig själv på allra bästa sätt. Jag kallar det meditativ löpning. Även om jag har varit ute och joggat i 2 timmar, kan jag efter 30 min vila ha känslan att det här kan jag upprepa omedelbart. Återhämtningstiden är minimal, skaderisken liten, men ffa är det sakerna som händer längst upp som intresserar mig. Mycket är ren biologi som kan förklaras av olika hormoner.
Det andra är upplevelsebaserat, olika varje löppass, vilket gör det väldigt intressant. Under de här senare åren har jag dessutom sett, doftat och hört så ofantligt mycket mer än när jag "stressprang", ibland med lite lätt järnsmak i munnen. Jag tänker på allt från havtornsdoften uppe på Lernacken, ljud av vind, hav, djur, ljudet av barfotaskon som träffar kullerstensgränder kantade av oliv- och avokadoodlingar i Spanien, möten med delfiner på stranden kl 05.30 i San Diego, möten med rådjur på öppna slätter, bältdjur i Central Park N.Y, parker i Sydkorea där Thai Chi utövare stirrat nyfiket på mig.... det skira gröna i maj i Bokskogen.... 

På med joggingskorna! Öppna sinnena, ta det lugnt och kom ihåg att hur långsamt du än springer, så är du fortfarande snabbare än dem som ligger kvar på soffan!

/Dan

Kommentera gärna: